Han är lycklig.
Han borde vara lycklig.
När han träffar Suzanne, som kommer för att stämma sonens piano, händer något. Han är inte fri och inte hon heller, men de inleder ändå en relation. Det är inte okomplicerat eller lättvindigt. Det är inte sockersött romantiskt. Det är istället en lågmäld och trovärdig skildring av två vuxna människor som känt sig vilsna, två människor som hittar varandra, men också om de vardagliga omständigheter som står i deras väg. Kärlekshistorien i sig är lite ”ruff” och det finns inte något självklart val av sida i den här historien. De båda slits mellan begäret efter att få vara tillsammans och de dåliga samvetet mot sina respektive partners. Mitt i berättelsen om deras kärlekshistoria blir det också en berättelse om att hitta sig själv och att göra upp med det förflutna.
Det är Serges berättelse mer än Suzannes. Suzanne är inte på något sätt obetydlig, men det är Serges förhållande till sin fru Lucie och barnen Théo och Chloé som är mer i fokus. Han är mycket tacksam för att de finns i hans liv och han har dåligt samvete för att han inte förmår uppskatta dem till fullo. Några av de mest känslosamma episoderna i boken är de som berättar om Serges avstängda känslor i förhållande till sina barn. Hur han vill, men inte riktigt vågar, finnas till för dem fullt ut. Speciellt de delar där sonens längtan efter hans engagemang beskrivs är så sorgliga - de riktigt skär i hjärtat! Läsaren får också glimtar av Serges barndom med en aggressiv far och en mor som lämnade hemmet. En ledtråd till Serges vilsenhet och avtrubbade känslor. Detta har självklart färgat hela hans uppväxt och gjort stort avtryck i honom. Så småningom får vi veta att ytterligare en brutal händelse är inbränd i Serges minne. Han känner skuld och skam – hade han kunnat förhindra händelsen och på så sätt kanske förhindrar sin mors olycka? Dessa undantryckta känslor och det outredda förhållandet till fadern ligger och skaver berättelsen igenom.
Véronique Olmi är en ny bekantskap för mig. Jag gillar Parismijöerna, det franska vemodet och det lite sparsmakade, återhållna sättet att skriva om stora känslor. Vi var skapta för lycka är hennes tionde roman, men den första att översättas till svenska. Med lite tur kommer det fler översättningar.
Det här inlägget är också publicerat som ett gästblogginlägg hos Dagens bok.
När han träffar Suzanne, som kommer för att stämma sonens piano, händer något. Han är inte fri och inte hon heller, men de inleder ändå en relation. Det är inte okomplicerat eller lättvindigt. Det är inte sockersött romantiskt. Det är istället en lågmäld och trovärdig skildring av två vuxna människor som känt sig vilsna, två människor som hittar varandra, men också om de vardagliga omständigheter som står i deras väg. Kärlekshistorien i sig är lite ”ruff” och det finns inte något självklart val av sida i den här historien. De båda slits mellan begäret efter att få vara tillsammans och de dåliga samvetet mot sina respektive partners. Mitt i berättelsen om deras kärlekshistoria blir det också en berättelse om att hitta sig själv och att göra upp med det förflutna.
Det är Serges berättelse mer än Suzannes. Suzanne är inte på något sätt obetydlig, men det är Serges förhållande till sin fru Lucie och barnen Théo och Chloé som är mer i fokus. Han är mycket tacksam för att de finns i hans liv och han har dåligt samvete för att han inte förmår uppskatta dem till fullo. Några av de mest känslosamma episoderna i boken är de som berättar om Serges avstängda känslor i förhållande till sina barn. Hur han vill, men inte riktigt vågar, finnas till för dem fullt ut. Speciellt de delar där sonens längtan efter hans engagemang beskrivs är så sorgliga - de riktigt skär i hjärtat! Läsaren får också glimtar av Serges barndom med en aggressiv far och en mor som lämnade hemmet. En ledtråd till Serges vilsenhet och avtrubbade känslor. Detta har självklart färgat hela hans uppväxt och gjort stort avtryck i honom. Så småningom får vi veta att ytterligare en brutal händelse är inbränd i Serges minne. Han känner skuld och skam – hade han kunnat förhindra händelsen och på så sätt kanske förhindrar sin mors olycka? Dessa undantryckta känslor och det outredda förhållandet till fadern ligger och skaver berättelsen igenom.
Véronique Olmi är en ny bekantskap för mig. Jag gillar Parismijöerna, det franska vemodet och det lite sparsmakade, återhållna sättet att skriva om stora känslor. Vi var skapta för lycka är hennes tionde roman, men den första att översättas till svenska. Med lite tur kommer det fler översättningar.
Det här inlägget är också publicerat som ett gästblogginlägg hos Dagens bok.
Vi var skapta för lycka : roman
Författare: Véronique Olmi
Förlag: Sekwa (2014)
ISBN: 9789187648205
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar